.

Åkte till skolan imorse, men jag orkade inte vara kvar hela dagen eftersom jag är sjuk och har feber o grejer..

På tvärbanan påväg hem, så sitter jag i lugn och ro och lyssnar på Tracy Chapman på min mp3, vid Årstaberg kliver det på någon form av lodare.. Han hade ett par jäte äckliga röd/blåa byxor och en sån där gul bygg arbetsjacka, och han hade även med sig en pirra.. Visst att han var ganska äcklig, kläderna var helt smutsiga och trasiga, huden i ansiktet liksom hängde och såg rejält sliten ut, håret stod åt alla håll och kanter och så vidare.. Han satt och pillade lite med sina händer, som var extremt slitna och rynkiga, fyllda av smuts och huden på fingertopparna såg sådär otroligt hård ut som huden kan bli under ett par fötter på sommaren.. Men, han såg så snäll ut, och samtidigt så ledsen.. Det spg verkligen ut som om han hade sålt smöret och inte hade någonting kvar alls.. Varför måste det finnas sådana människor? Jag satt nog och stirrade på honom ett bra tag, både för att han var äcklig och för att han såg så ledsen ut, helt plötsligt lyftes hans ansikte och han tittade på mig. Då log jag lite mot honom, och hela han sken upp som en sol! Han såg överlycklig ut för att jag log mot honom :) Tänk vad lite som krävs för att få en människa på lite bättre humör.. det kanske inte varar så länge, men bara att han log tillbaka gjorde mig så glad, jag kännde att jag hade gjort någonting bra :) Sen fick jag sådan lust att gå fram och krama honom, men av hygienmässiga själ, så struntade jag i det... Men, jag blir så ledsen när jag ser sådant, ingen ska egentligen behöva ha det så..

Nu måste jag sova en stund, för att sen orka plugga lite engelska..