.

16:44, jag satt på tunnelbanan hem och hade kommit till Mariatorget, tittar lugnt ut genom rutan och ser dig. Först fick jag för mig att jag inte var säker, men sen insåg jag att, jag skulle aldrig kunna se fel.
Min första tanke var att springa ut och hälsa på dig, men sen slog det mig att jag inte visste om jag ville. dörrarna stängdes, och det var ändå försent. grävde runt i väskan efter mitt headset till mobilen så att jag kunde slänga på lite musik för att slippa börja böla bland alla människor.
första låter rullade igång, phil collins - I'm on my way. Kom att tanka tillbaka på helgen som precis har varit. Fyfan va kul jag har imellan åt. det är sånt man aldrig tänker på när allting känns som jobbigast.

Du valde att lämna Sverige och flytta bort från allt, du valde det som kändes rätt för dig. Jag borde vara glad för din skull, jag borde stötta dig och hoppas att du trivs och att allting känns bra. Istället lägger jag skuld på dig och tynger ner dig. Jag måste också, någon gång inse att saker kommer alltid förändras, under hela mitt liv kommer saker ständig ändras och förnyas. Så, nu har jag insett att det vi en gång hade, det kommer inte komma tillbaka. Men, det hindrar oss inte från att skapa någonting annat. Jag vet inte om du är med mig. Men, jag ska inte skylla någonting på dig. Alla förändras, både du och jag. Jag tycker visseligen inte om vissa saker som du gjort, men det är ditt liv, ditt val. Och, om det stämmer att du inte håller på längre så glädjer det mig, jag är stolt över dig :)
Jag hoppas du läser det här, och inser att jag faktiskt alltid kommer tycka väldigt, väldigt mycket om dig. Du har utgjort en skillnad i mitt liv. Jag är otroligt glad att jag träffade dig den där söndagen den 2a september för lite mer än ett år sedan.

<3